Opererad

Fastande mage, inte äta eller dricka sen kvällen innan.

Under morgonen/förmiddagen blev jag väl omhändertagen av alla och de försäkrade sig (och frågade vid ett par tillfällen) om att jag mådde bra och ifall jag var orolig. Tydligen kan man få lugnande innan man blir sövd om man är rädd för och/eller orolig för att bli sövd och/eller opererad. Detta var dock inget jag ville ha eller behövde.


~ Avdelningen ~
Var på avdelningen morgonen, på förmiddagen fick jag byta om och blev så småningom körd till narkosavdelningen (om det nu heter så). I samband med att jag fördes iväg fick jag smärtstillande i förebyggande syfte, ett par tabletter som svaldes med minimal mängd vatten.


~ Narkosavdelningen ~
Ett rum där de förberedde mig (och andra) för narkos och operation. Fick nål (plastslang) i handen som satt kvar tills jag lämnade sjukhuset. Denna användes under hela dagen för att ge mig dropp, smärtstillande samt medlet som gjorde att jag somnade.

De som arbetade här gav information om hur narkosen skulle gå till. Detta var mer eller mindre en upprepning av det narkosläkaren talat om dagen innan. Totalt tror jag att jag fick ungefär samma information från tre olika, vid tre olika tillfällen (en gång dagen innan och två gånger innan operationen) - Vilket faktiskt var helt okej, de sa alla ungefär samma sak och jag har inte svårt för att tro att vissa patienter kanske behöver få informationen repeterad för att de ska känna sig lugna.


~ Operationen ~
Framåt elva på förmiddagen, vill jag minnas att det var, fick jag hoppa över till sängen jag skulle ligga på under operationen och blev jag iväg rullad till operationssalen. Där började de koppla in diverse instrument för att kunna hålla kolla på mig.

Fanns en del personner i det rummet; sjuksköterskor med olika ansvarsområden, narkosläkaren och två läkerstudenter (jag blev tillfrågad om det var okej att de närvarade), kanske en del annat folk som jag inte hade så bra koll på och så småningom antar jag att killen med kniven (kirurgen) fanns där med... Men jag sov innan han kom in.

När jag var uppkopplad till maskinerna så var det dags att sova. Jag fick andas syrgas, via en mask som de höll framför min näsa och mun. Via slangen i handen som jag fick dropp och skulle få sömnmedlet, sprutade de in någon vätska som skulle få mig att känna mig berusad, varefter de skulle påbörja sövningen - Det funkade, efter bara en liten stund kändes det som att jag varit ute och tagit ett par öl - och sen minns jag inte mer.

Hela denna proceduren speglades av lugn och professionell personal som hela tiden informerade om vad som hände och varför.


~ Efter operationen ~
Nästa sak jag minns är att jag är tillbaka i sjukhussängen, på väg till uppvaket. Jag tittar upp och de som kör informerar mig om att operationen är över och att det gått bra - Sen sover jag lite till.

På uppvaket skulle jag vara i sex timmar, vilket innebar runt 2130-2200 på kvällen - Vilket i sin tur borde betyda att operationen tog ca tre till tre och en halvtimme.

Jag sov ganska mycket här, fanns inte mycket annat att göra heller, och blev uttråkad mot slutet. Jag var uppkopplad till maskiner som kollade blodtryck och annat (gissar på syresättning och eventuellt puls), med jämna mellanrum stannade någon vid sängen, tittade på en tavla bakom mig med diverse siffror och skrev lite i vad jag gissar var min journal.

Vid ett tillfälle kopplade de in lite smärtstillande via droppet och sista timmen fick jag sippa i mig lite vatten.


~ Tillbaka på mitt rum på avdelningen ~
Framåt tio på kvällen var jag tillbaka på rummet (som jag delade med en annan patient).

Det blev lite TV, drack lite vatten, fick en ny dos smärtstillande via droppet och innan det var dags att sova så hann jag med att sträcka lite på benen. Sjuksköterskan verkade lite förvånad när jag sa att jag vill ur sängen en liten stund och stod väldigt nära och övervakande för att se så att det gick bra... Tydligen så är det vanligt att man är mycket svagare och osäkrare på benen än vad jag var, men vid det här laget hade jag legat i en säng och inte stått på benen sen innan elva på förmiddagen och nu var klockan efter tio på kvällen - Det var skönt att känna att jag inte blivit helt handikappad.

Sen var det dags att sova igen. Jag var långtifrån sömnig nog att sova hela natten, hade trotts allt sovit en hel del denna dagen redan... men det funkade.